Svordomar & mörkerrädsla

Två ämnen som dök upp i mitt huvud efter att jag, alldeles för sent i vanlig ordning, gått & lagt mig igår.

Svordomar:
Jag svär alldeles förtvivlat mycket. Barnen påpekar när en svordom lämnar mina läppar och jag påtalar att mamma är jättedum och att man inte ska svära.......Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Vilket innebär att Pontus svär ibland, jag brukar låta det passera då det ofta kommer när han har kompisar här och pga det faktum att han är 11 år, hur många barn svär inte bland kompisarna då?
Har hört Elin använda ordet "shit" ett par ggr......är det verkligen en svordom ? Det är nog det ord jag använder mest men även jäklar, fan, jävlar och satan passerar mina läppar alldeles för ofta.
Jag försöker skärpa mig men röner inga större framgångar på området.
Den stora skräcken är att svära när man pratar med en präst (vilket händer ibland, både på jobbet och på fritiden - dock inte pga av jag är troende, för det är jag inte - även om jag är övertygad om ett liv efter detta samt på "något" som styr våra liv och vår vardag....måste vara detta "något" som får mig att svära så mycket ! Skönt att få det uppklarat.)

Mörkerrädsla:
Det är inget jag lider av jättemycket men jag tycker det är obehagligt när det är mörkt. Skulle tex aldrig komma på tanken att gå hem från tåget (1km) i mörker. Vi har stora fönster i huset och jag tycker inte om att röra mig inomhus när det är mörkt, känns som om jag alltid är iakttagen.
När man är mörkrädd så kan jag säga att man dessutom hör MASSOR av konstiga ljud när man lagt sig (och även vid andra tillfällen), speciellt om man är ensam hemma.
I går kväll var inget undantag men jag kunde inte låta bli att skratta åt mig själv.
Jag hoppade nämligen högt i sängen när min egen mage kurrade........är det höjden av mörkerrädsla ? Tror det.