Det är verkligen HEEEELT otroligt. Vi har varit gifta i NITTON ÅR......och tillsammans i 22.
Livet har verkligen innehållit sina "ups and downs" vill jag lova men i slutänden måste det ju ha blivit bra för att hålla så länge.
Nä, jag kan verkligen inte påstå att alla de år som Uffe turnerade världen över var speciellt bra.
Jag var ensam jättemycket och för det mesta kändes det som om enda gångerna vi sågs var ett par timmar här och där då han tömde ut smutskläderna, packade om och drog iväg igen.
Många gånger funderade jag på vad jag gett mig in på men jag var ju KÄR ju !
1994 var han hemma 3 dgr på 6 månaders turnerande....det var tufft, skyhöga telefonräkningar och stor ensamhet - men det gick det också.
Men vi har försökt ha kul också - även om ekonomin, när vi var yngre, inte alltid var den bästa.
Bussresa till Uffes brorsa som jobbade som guide i Italien - hade nog inte en endaste krona på fickan när vi kom till Sverige igen. Eller den gången vi tog en Ålandskryssning för att vi kände att vi bara var tvungna att göra något tillsammans........på hemvägen valde vi mellan varsin drink eller lunch, hade inte pengar till båda, vi valde det förstnämnda :-)
Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att livet varit en dans på rosor under alla dessa år men nu känns det som om vi har "landat". Mycket beroende på att Uffe slutat på sitt gamla jobb. Han är inte lika stressad och jag har plötsligt börjat få hjälp här hemma. Jag är nästan aldrig i tvättstugan längre och diskmaskinen sköter han också. Ja, vi är nog ganska jämställda här hemma, det tog 21 år - men till slut så.....
Mina barn kommer på en klar första plats i mitt liv, men maken är dom hack i häl (men han går aldrig om, men det kan han ta !)
Älskar dig, Uffe !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar